26 veckor nu och lillebror lever loppan därinne. Ja det blir en lillebror så det blir helt jämlikt här hemma sen, två tjejer och två killar.
Det känns riktigt skönt att vara över 24 veckors strecket nu, den här graviditeten har varit lite skräckblandad förtjusning och vi har egentligen bara väntat på att komma över v24 då det faktiskt finns en ärlig chans att överleva om det händer nåt.
I vecka tolv började nämligen störtblödningar att ställa till det och det var akutbesök på SöS, ultraljud och försök att komma på vad det var som orsakade det som avlöste varandra. Minst sagt stor ångest och det enda man egentligen var säker på var att ingen visste hur det hela skulle sluta, varje gång var man säker att det blivit missfall men superman därinne han är en riktig kämpe.
19 blödningar och några besök senare så konstaterades det helt enkelt att det var placenta praevia som gjorde att jag störtblödde, inte roligt alls men jag blev sjukskriven direkt för blödningarna och det är inga lyft, ansträngningar eller liknande som råder för då startar det direkt och vad man oroade sig för var att moderkakan skulle lossna och då skulle det vara illa ute med både mig och lillebror. Skönt att veta vad det var kan jag säga men samtidigt ständigt oroande för hur det ska gå, så obegripligt på något sätt.
I vecka 20 blev det ett ul till hos specialistläkare för att se om det förändrats men det var detsamma och man kunde se gamla blödande hematom men lillebror mår toppen så nu väntar vi på nytt ultraljud vecka 28 för att se hur det ligger till. Vi hoppas såklart att det växt bort annars förbereder vi oss på ett kejsarsnitt, huvudsaken är att det går bra för lillebror. Jag har ändå på känn att det är borta tills det är dags :-)